En mängd innovativa produkter
Egen framtagning och produktion
Personlig service och support
Magasin > Tillämpning > Dittlers fotoworkshop > Vilket teleskop kan jag använda för astrofotografering?
Tillämpning

Vilket teleskop kan jag använda för astrofotografering?

Linsteleskop, Newton, Schmidt-Cassegrain eller astrograf? Fyra saker är viktiga – och vad du vill fotografera.

"Kristallklara" stjärnbilder ända ut i bildhörnen är målet med astrofotografering.
För denna bild av Plejaderna (Messier 45) användes ett refraktorteleskop med 530 mm brännvidd
(f/5) tillsammans med en fullformats-DSLR. Bilden består av 12 exponeringar
med en exponeringstid på 300 sekunder vardera (vid ISO 1600) och har därför
en total exponeringstid på 60 minuter. "Kristallklara" stjärnbilder ända ut i bildhörnen är målet med astrofotografering. För denna bild av Plejaderna (Messier 45) användes ett refraktorteleskop med 530 mm brännvidd (f/5) tillsammans med en fullformats-DSLR. Bilden består av 12 exponeringar med en exponeringstid på 300 sekunder vardera (vid ISO 1600) och har därför en total exponeringstid på 60 minuter.

Teleskopmarknaden kan vid första anblicken verka svåröverskådlig – olika konstruktioner, varierande öppningsförhållanden och även teleskop som är optimerade för fotografering gör det inte enkelt för en nybörjare att välja. När du väljer ett teleskop för astrofotografering är fyra saker viktiga: teleskopets brännvidd, dess konstruktion, öppningsförhållandet och storleken på det bildfält teleskopet belyser.

Många amatörteleskop kan
enkelt kopplas till en DSLR.
Här används en prisvärd kamera med
APS-C-sensor tillsammans med ett Newton-teleskop. Många amatörteleskop kan enkelt kopplas till en DSLR. Här används en prisvärd kamera med APS-C-sensor tillsammans med ett Newton-teleskop.

Bildfältets storlek

Beroende på vilken kamera du vill använda för astrofotografering måste teleskopet kunna belysa ett visst bildfält utan förvrängning, så att stjärnorna framträder kristallklart utan deformerade ljuspunkter i hörnen. Dessutom bör teleskopet ge en (nästan) jämnt belyst bild över hela bildfältet, så att detaljer och stjärnor vid bildkanten inte förloras på grund av avtoningar eller vinjettering.

Om du börjar med astrofotografering med en digital spegelreflexkamera med APS-C-sensor, har det cirka 22,3 × 15 mm stora chipet en diagonal på omkring 28 mm; de flesta amatörteleskop kan belysa ett sådant bildfält. Om du vill använda ett fullformatschip, 24 × 36 mm, behöver du ett teleskop som kan belysa ett bildfält på minst 43 mm utan fel – alla teleskop klarar inte detta. Tyvärr anges ofta inte denna specifikation.

Öppningsförhållande

Klassiska refraktorer lämpar sig väl för astrofotografering. Inriktningen mot det astronomiska objektet och dess avbildning på chipet kan enkelt kontrolleras med live-view-funktionen Klassiska refraktorer lämpar sig väl för astrofotografering. Inriktningen mot det astronomiska objektet och dess avbildning på chipet kan enkelt kontrolleras med live-view-funktionen

Ljusstyrkan för fotoobjektiv anges vanligtvis med bländartalet; motsvarande värde för teleskop kallas öppningsförhållande: Ju mindre talet är, desto ljusstarkare är teleskopet och desto kortare kan exponeringstiderna väljas. Öppningsförhållandet är relationen mellan öppning och teleskopets brännvidd. Med en öppning på 100 mm och en brännvidd på 900 mm är det alltså 1:9.

Förenklat kan man säga att spegelteleskop (reflektorer) vanligtvis har öppningsförhållanden mellan 1:5 och 1:7, linskikare (refraktorer) vanligtvis mellan 1:7 och 1:9 och Schmidt-Cassegrain-teleskop oftast runt 1:10. Speciella astrografer, dvs. teleskop optimerade för astrofotografering, kan även uppnå öppningsförhållanden mellan 1:3 och 1:5 med motsvarande korta brännvidder. Med sådana teleskop med korta brännvidder och stora öppningsförhållanden kan vidsträckta himmelsobjekt avbildas med korta exponeringstider (jfr. ruta).

Reflektorteleskop av typen Schmidt-Cassegrain samlar mycket ljus tack vare sina stora öppningar. För astrofotografering är de fotoadaptrar som erbjuds av teleskoptillverkarna användbara, eftersom de ser till att kameran placeras i den optimala positionen bakom optiken. Reflektorteleskop av typen Schmidt-Cassegrain samlar mycket ljus tack vare sina stora öppningar. För astrofotografering är de fotoadaptrar som erbjuds av teleskoptillverkarna användbara, eftersom de ser till att kameran placeras i den optimala positionen bakom optiken.

I detalj

Öppningsförhållande och exponeringstid

Exponeringstiden är direkt beroende av öppningsförhållandet hos den optik som används. Ju mindre öppningsförhållandet är, desto kortare blir exponeringstiden. I tabellen visas de faktorer med vilka exponeringstiden måste ökas för att uppnå samma bildresultat.

Öppningsförhållande
Tidsfaktor för exponering
f/3 (öppningsförhållande
för en astrograf)
1x
f/5 (öppningsförhållande
för typiska reflektorer)
3,25x
f/7 (öppningsförhållande
för många refraktorer)
7,5x
f/10 (typiskt öppningsförhållande
för en SCT)
15x

Konstruktion

Generellt passar reflektorer (spegelteleskop), refraktorer och kombinerade spegel-linsteleskop för astrofotografering. Refraktorer är kända för att ge skarpa och kontrastrika bilder av klara stjärnor, medan reflektorer med sina större öppningar och längre brännvidder tillåter högre förstoringar, vilket gör dem särskilt lämpade för avbildning av mindre himmelsobjekt.

Särskilt Schmidt-Cassegrain-teleskop (SCT), som är en typ av kombinerat spegel-linsteleskop, erbjuder oftast ännu större öppningar och brännvidder. Dessa teleskop ger möjlighet till ännu högre förstoringar och mer detaljerade bilder av objekt. En intressant egenskap hos vissa Schmidt-Cassegrain-teleskop är möjligheten att positionera kameran i huvudspegelns fokus, vilket utnyttjar de resulterande öppningsförhållandena på cirka 1:2. Med korta exponeringstider kan du ta detaljrika bilder på mycket avlägsna objekt.

Brännvidd

Teleskopets brännvidd, i kombination med öppningsförhållandet, bestämmer storleken på den del av himlen som visas samt hur mycket den förstoras. Långa brännvidder visar mindre utsnitt av himlen med högre förstoring, medan korta brännvidder visar ett större utsnitt med lägre förstoring.

Astrografer är teleskop som är optimerade för astrofotografering, ofta med en hög ljusstyrka för att möjliggöra korta exponeringstider. Den avbildade astrografen här har en öppning på 200 mm och en brännvidd på endast 600 mm, vilket ger ett öppningsförhållande på f/3 (som utnyttjas av en kyld Astro-CCD-kamera). Astrografer är teleskop som är optimerade för astrofotografering, ofta med en hög ljusstyrka för att möjliggöra korta exponeringstider. Den avbildade astrografen här har en öppning på 200 mm och en brännvidd på endast 600 mm, vilket ger ett öppningsförhållande på f/3 (som utnyttjas av en kyld Astro-CCD-kamera).

Slutsats

Refraktorer med brännvidder på mellan 500 mm och 1000 mm har visat sig vara lämpliga för nybörjare inom fotografering av stjärnhopar som h och χ Persei (NGC 869 och NGC 884), vidsträckta galaxer som Andromedagalaxen (M 31) eller stora nebulosaområden som Orionnebulosan (M 42) eller Plejaderna (M 45).

Om du istället vill fotografera svagare nebulösa områden, hjälper spegelteleskop med öppningsförhållanden på 1:5 till att fånga strukturerna med inte alltför långa exponeringstider. SC-teleskop med brännvidder över 1500 mm är istället mycket lämpliga om månen eller planeterna är objekten för dina första astrofotografiska äventyr.

Författare: Ullrich Dittler / Licens: Oculum-Verlag GmbH